Jag vill leva och må bra så länge som möjligt

"Ät vad du vill, du är fin som du är" och "varför bryr du dig så mycket om vad andra tycker? Ät det du känner för" är bara två exempel på vad jag brukar få höra. Men det är inte så lätt för alla. Som för mig till exempel. Jag kan inte äta en pizza när jag känner för det, eller äta två portioner om jag är sugen på det. För jag skulle gå upp hur mycket som helst i vikt snabbare än du kan säga ordet mat. Ni kanske tror att jag bara är ytlig och därför frågar er "vad spelar det för roll om du väger något kilo mer än du borde?". Men så är inte fallet. Självklart vill jag vara nöjd med min kropp och självklart är det en del av anledningen till att jag väljer att försöka gå ned i vikt. Men den största anledningen handlar om min hälsa. Jag väger alldeles för mycket för mina 163 cm och det kan drabba mig om en vecka, om ett halvår eller kanske om 10 år. Det är inte hälsosamt att leva med den övervikten jag lever med. Just därför kan jag inte stoppa i mig allt det jag kanske egentligen skulle vilja. Jag vet om att jag har en väldigt låg ämnesomsättning och det har jag fått leva med hela mitt liv. Det har varit en av de många sakerna som jag hatat med mig själv. Det har nog faktiskt varit den sak jag hatat mest med mig själv men trots det är jag så förbannat trött på att höra orden "du är fin som du är, du borde inte behöva tvinga dig själv att gå ned i vikt". För utseendet är inte den enda anledningen till att jag väljer att gå ned i vikt. Jag vill må bra och jag vill vara hälsosam. Sist jag var såhär stor så var jag nära på att få diabetes och jag vill inte att det ska bli så igen. Jag vill leva och må bra så länge som möjligt. Så snälla ni som säger till personer med övervikt att dem borde vara nöjda med dig själv för att dem är fina som dem är, tänk efter. Jag förstår att det endast är med god avsikt men det är så otroligt jobbigt att höra när man vet att det inte är på grund av ens självbild man väljer att gå ned i vikt. 
Känslor | | Kommentera |

sex månader, två veckor och 1 dag senare

Den nittonde maj 2016 publicerade jag ett inlägg här om att jag hade ångest. Ångest inför att ta studenten och för att gå ut i ovisheten. Ovisheten om huruvida jag skulle bli tvungen att stanna kvar i Askersund och jobba i hemtjänsten eller om jag faktiskt skulle komma in på ett universitet och plugga vidare. Det gick enligt planerna, jag kom in på Luleå Tekniska Universitet och jag påbörjar min sista läsperiod för år ett inom några veckor. Jag har alltså bott här uppe i sex månader, två veckor och en dag. Jag har under tiden kännt exakt allt en kan känna. Jag har ringt pappa och gråtit för att hela min kropp skrikit av hemlängtan och panik. Jag har gråtit mig till sömns av ren och skär ångest av alla dess slag men jag har också skrattat. Jag har nog skrattat mer på dessa sex månader, två veckor och en dag än jag gjort dem senaste fyra åren. Jag har lärt känna personer som är bra för mig, som får mig att slappna av när jag behöver det som mest. Dessa personer har tröstat mig när jag förlorat en av de viktigaste personerna i mitt liv men också var och varannan dag när hela jag exploderar av ångest. Jag kände mig så bekväm kring dem att jag inom loppet av endast några veckor vågade öppna upp mig för dem och berätta min historia och allt jag varit med om. Jag är så tacksam för att det var här jag hamnade. Nog var det jobbigt när jag kramade mamma hejdå och när jag gick upp för trappen till mina systrars rum och för sista gången på några månader gav dem en kram och tårarna forsade ner längs kinderna. Eller när jag stod där med flygbiljetten i min hand redo att gå mot säkerhetskontrollen och jag grät så jag skakade i pappas famn. Jag minns hur det kändes som någon slet hjärtat ur bröstkorgen på mig. Detta må låta töntigt för vissa men för en person som jag, som är rädd för allt vad nya människor och stora folkmassor heter, är det otroligt jobbigt. Jag minns hur jag mellan mina hulkningar sa till pappa att jag inte ville. Jag ville inte åka ifrån dem. Vad skulle jag göra utan dem? Jag skulle ju dö utan dem! Vem skulle hålla om mig och säga att allt kommer lösa sig när jag jag blev så stressad att jag inte kunde andas? Vem skulle fråga mig hur jag egentligen mådde? För jag visste att allt det skulle hända, jag skulle komma att bli så stressad att jag skulle tro att jag skulle få en hjärtinfrarkt. Jag skulle sitta där på golvet i duschen och gråta samtidigt som vattnet rann över mig för då skulle ingen se mina tårar rinna ned för kinderna. Allt detta har gjort mig till en starkare människa, jag inser nu att jag faktiskt kan klara mig själv, det är okej att inte alltid vara okej och att det är okej att slappna av ibland. Jag har växt så otroligt mycket som person under dessa månader och jag är så stolt över mig själv för allt jag uppnått och allt jag vågat göra. Det här kommer bli åren då jag lär känna mig själv och lär mig att älska mig själv. Det kan jag lova er.
Vardagligt | | Kommentera |
Upp